Erik Herngård                                                                   


Ur ’Notiser från Ångermanlands Biblioteksförbund 1946’

ERIK HERNGÅRD
EN MÄRKESMAN I ÅNGERMANLÄNSK BIBLIOTEKSRÖRELSE

Erik Herngård gjorde sin första bekantskap med Härnösand hösten 1891, då han sökte och vann inträde i seminariet härstädes. När han fyra år senare utgick därifrån med lärarediplom på fickan, erhöll han en e. o. lärarebefattning vid Härnösands folkskola. Under den närmast följande tiden förberedde och avlade han organist- och kyrkosångareexamen i Strängnäs. Då avlöningsförhållandena för folkskolans lärare i Härnösand på den tiden voro i hög grad otillfredsställande, såg han sig snart om efter en bättre avlönad befattning. Han sökte och erhöll s.k. förenade tjänster i Vännäs. Men där synes han ej ha funnit sig så väl till rätta, ty redan efter en kort tid sökte han sig till fädernebygden och fick likadana befattningar i Revsund, Jämtland. Till gamla skolstaden Härnösand stod dock hans håg, och vid lägligt tillfälle sökte han ånyo en e. o. lärarebefattning härstädes, vilken han även erhöll och tillträdde höstterminen 1900. Två år senare blev han ordinarie lärare vid samma skola, vilken befattning han skötte “med trohet och nit” ända till pensionsålderns inträde 1935.
Men Erik Herngård räckte till för åtskilligt mer än vad lärarekallet krävde av honom. Då lagstadgad fortsättningsskola påbjöds och inrättades, blev han en av de första lärare, som anställdes vid denna undervisning, vilken då bedrevs som aftonskola under 3 eller 4 veckodagar med 2 eller 3 timmar per afton.

År 1906 gjordes den första blygsamma ansatsen till ett kommunalt lånebibliotek (folkbibliotek) i Härnösand. Stadsfullmäktige hade anslagit 1.000 kronor till inköp av böcker, och ett rum i det hus vid Storgatan, där apoteket Kronan nu har sina lokaler, förhyrdes till bibliotekslokal. En styrelse utsågs för den blivande institutionen, och dess ordförande blev dåvarande konsistorienotarien dr Högström. Till bibliotekarie valdes lektor G. Lené som dock inom kort erhöll transport till annat läroverk. Redan höstterminen 1907 måste alltså ny bibliotekarie anställas, och härtill utsågs Erik Herngård. Detta blev sålunda hans tredje befattning. Det finns visst ett gammalt ord, som säger, att den Gud giver ett ämbete, den giver han ock förmåga att sköta det. Till H. måtte denna förmåga ha givits trefaldigad, ty någon anmärkning gjordes aldrig och kunde visst heller icke göras mot det sätt, på vilket han klarade upp alla tre “ämbetena”.

Till en början voro ju biblioteksgöromålen icke särskilt betungande, då biblioteket hölls öppet endast en timme i veckan, och antalet boklån inskränkte sig under första året till 593. Men bokbeståndet ökade år från år, och utlåningstiden utsträcktes successivt från 2 till 4 och 6 veckotimmar. Lokalen visade sig snart vara alldeles otillräcklig. Man hade från början icke öppna hyllor utan bokskåp, vilket försinkade utlåningsarbetet. Något avlönat biträde hade bibliotekarien ännu icke, men hans elvaårige son fick börja tjänstgöra som assistent. Han tog fram de böcker som låntagarna önskade och satte in de återlämnade på sina platser. “Då vid regnig väderlek rummet var fullt med folk, blev luften så tjock och kolsyremättad, att man nästan kunde skära den med täljknivar.” Att betjänandet av kunderna vid sådana tillfällen blev synnerligen ansträngande, icke minst för den unge assistenten, är lätt att förstå. Denne berättar om sin far, att han “lade ned mycket arbete på att hjälpa elever vid gymnasiet och seminariet till rätta med litteratur till hemarbeten av olika slag”. Särskilt om vårarna, då studentskrivningar och andra skrivningar stodo för dörren, ägnade han mycken tid åt att söka fram lämpliga ‘källskrifter’ för de väntade.

1912 flyttades biblioteket till ett par rum i gamla landsstatshusets bottenvåning. Därmed var åtminstone något vunnet i fråga om utrymme för det relativt snabbt tillväxande bokbeståndet. Vid första tioårsperiodens slut hade utlåningssiffran stigit till 6.377 böcker per år och efter ytterligare ett decennium till 9.936. För år 1936 bokfördes 20.910 boklån. År 1933 erhöll bibliotekarien ett avlönat biträde, vilket var synnerligen välkommet med hänsyn till den omfattning som bibliotekets verksamhet nu uppnått.

De senast upplåtna lokalerna visade sig mycket snart vara alldeles otillräckliga, på samma gång som de också voro ohygieniska och obekväma. Nyåret 1935 fick biblioteket flytta in i sina nuvarande lokaler i övre våningen av samma hus. Dessa omfatta nu läsrum, utlåningshall, arbetsrum för bibliotekarien, ett litet bokmagasin och kapprum. Läget är mycket centralt vid stadens torg. För sin tid, d. v. s. för tio, elva år sedan, ansågs dessa lokaler vara förstklassiga i fråga om så väl utrymme som inredning, och de “beredde bibliotekarien mycken glädje”. De underlättade naturligtvis i icke ringa grad arbetet för personalen. Men i så raskt tempo har utvecklingen gått, att utrymmet redan nu, knappast 12 år efter inflyttningen, är otillräckligt, och frågan är alltså aktuell, huru större lokaler skola kunna anskaffas. Lokalbrist råder ju f. n. för snart sagt alla verk och institutioner. Samtidigt med inflyttningen i de nya lokalerna år 1935 skedde namnbytet från folkbibliotek till stadsbibliotek.

Bibliotekariesysslan var dock ända till 1935 års utgång endast en bisyssla för Herngård. Huvuduppgiften var det tvåfaldiga skolarbetet:
Förmiddagsundervisning i folkskolan och kvällslektioner i fortsättningsskolan. Arbetet i den förra var nog det minst krävande. Det gick sin jämna gång, i regel utan obehagliga intermezzon i form av skolkning eller andra oarter hos lärjungarna. Och så var det förlagt till dagens bästa arbetstimmar. Helt annorlunda förhöll det sig med fortsättningsskolan. Den hade, som ovan angivits, nyss gjorts obligatorisk. Men den visade sig från första början vara allt annat än populär såväl bland den ungdom, som skulle fortbildas, som ock bland dess föräldrar och målsmän. Det blev sålunda en “kamp om själarna”, d. v. s. de skolpliktiga ungdomarna. Särskilt stod striden ofta hård om pojkarna, som ansågo, att de fullgjort sin skolplikt. De skaffade sig platser som springpojkar eller yrkesbiträden och uteblevo helt enkelt från skolan. Det var kanske för mycket begärt, att de skulle kunna sköta en sådan befattning på dagen och fullgöra skolplikten på kvällen. Några gjorde ansatser i denna riktning, men resultatet blev mycket otillfredsställande. Om de kommo direkt från arbetet till skolan, vore de både trötta och ofta smutsiga om händer och kläder samt vad värre var: mycket olustiga och negativt inställda till andligt arbete. Men skolan var obligatorisk, och vederbörande lärare hade att tillse, att detta icke blev en död bokstav, utan att förordningen efterlevdes och skolplikten fullgjordes. Och så fick läraren underkasta sig mycket besvär och många obehag för att söka förmå skolkarna att komma till skolan. Stundom måste han för detta ändamål uppsöka dem i deras hem eller på arbetsplatsen. Misslyckades han i sina försök, måste förhållandet anmälas till skolmyndigheterna, som hade att företaga vidare åtgärder, i svårare fall hämtning till skolan genom polisens försorg. Att skolarbetet under sådana förhållanden skulle bliva särskilt pressade och otacksamt är lätt att förstå. Med hänsyn härtill förefaller det minst sagt märkvärdigt, att Erik Herngård kunde hålla ut så länge med sina trefaldiga befattningar, i synnerhet om man tar i betraktande, att han ej var fysiskt stark. Men var köttet relativt svagt, så var anden så mycket starkare och villigare. Det torde dock kunna ifrågasättas om icke denna period av hans liv med ett sådant övermått av arbete satte märken i hans fysik, som, då längre fram i tiden speciella åkommor tillstötte, förminskade hans motståndskraft och mänskligt att döma förkortade hans liv.

Redan i början av Herngårds lärarebana tog sig hans inneboende verksamhetsbegär uttryck i aktivitet utanför skolarbetet. Vid Hembygdskurserna i Härnösand 1907 utsågs han till förste sekreterare, och detta förtroendeuppdrag synes han ha fullgjort till all belåtenhet, varom följande uttalande i en av stadens tidningar här vittnesbörd: ‘‘I egenskap av kursernas förste sekreterare fick han uppbära huvudbördan av förberedelserna för kurserna samt ligga i på alla håll, ordna och samarbeta. Höll något på att trassla in sig, så var det han, som fick reda ut det och se till, att allt gick sin gilla gång.” Dessa kurser pågingo under sommarferierna, då sekreteraren sålunda icke var upptagen av skolarbetet. Det var säkerligen hans första men skulle icke bli hans sista sekreterareuppdrag. Vid som jag tror två Barnensdagsfester i Härnösand utsågs han att sköta den maktpåliggande sekreterarebefattningen. Och som alltid skilde han sig även vid dessa tillfällen med heder från sitt uppdrag.

År 1922 kunde I folkskola fira hundraårsminnet av sin tillvaro. Till detta minnes befästande hade Herngård författat en historik över skolans tillkomst och utveckling. Namnet folkskola före kom visserligen inte från början, utan den nystartade undervisningsanstalten gavs det betecknande namnet fattigskola. Den var icke heller obligatorisk för alla barn, utan avsåg att ta reda på och söka bibringa någon kunskap ‘‘åt fattiga. på stadens gator kringdrivande trasvargar’’, som antingen saknade föräldravård eller hade föräldrar, som icke mycket vårdade sig om sin avkomma. Denna historik hade krävt åtskilligt forskningsarbete i stadens gamla handlingar samt troligen även i domkapitlets arkiv.
Även som journalist har H. producerat sig. Från skolmöten, som markurser och sommarfärder, vari han deltagit, har han skrivit kåserande referat till Läraretidningen och Härnösandstidningarna. Skolförhållandena i Härnösand, vilka under hans tidigare tjänsteår voro synnerligen otillfredsställande, gjorde han till föremål för kritiska uppsatser i bladen. Då hans kritik alltid var måttfull och saklig, kunde den ofta medföra goda resultat.
Vid olika tillfällen hade han förordnande som t. f. folkskoleinspektör. I denna egenskap avfattade han av skolöverstyrelsen infordrade utlåtanden rörande skolorganisationsärenden, vilka säkerligen vunno beaktande, ty t. f. inspektören stod alltid med bägge fötterna på fast mark.

De sista sex åren av sin läraregärning var H. förordnad som överlärare vid Härnösands folk- och fortsättningsskolor. Han tjänstgjorde då också som skolstyrelsens sekreterare. År 1935 avgick han med pension från sin tjänst vid Härnösands folkskola efter en 40-årig plikttrogen och hedrande läraregärning.
Från detta år kunde han helt ägna sin tid och sitt intresse åt sitt kära bibliotek. Utlåningstiderna utökades med två förmiddagstimmar, och år 1937 anställdes en högt kvalificerad assistent, fil, dr Ellen Hermelin. Detta var säkerligen Herngårds lyckligaste tid. Utan pliktkollisioner fick han syssla med biblioteksarbetet, som var en verklig hjärtesak för honom. Slutomdömet om hans verksamhet som biblioteksman måste bli, att han trots bristande tid och trots de ytterst begränsade resurserna ändå lyckades hålla biblioteket på en häpnadsväckande god nivå. Han visade stor anpassningsförmåga och mottaglighet för nya idéer och uppslag, och honom tillkommer först och sist äran av att vara den egentlige skaparen av Härnösands stadsbibliotek.

Det förefaller nästan otroligt, att en person med så många järn i elden och så många intressen att tillgodose likväl kunde få tid över till förströelse och sällskapligt umgänge. Herngård fick dock tiden att räcka till även för sådant. Han var hög frimurare samt en av de ledande i W-sex-orden. Medlemskapet i dessa ordenssällskap tog säkerligen inte så liten tid i anspråk. I familjeumgänget voro makarna Herngård gärna sedda gäster, och i deras gästfria hem samlades vi, hans kollegor och andra vänner, till festliga samkväm. Ett sådant tillfälle bör kanske särskilt hugfästas. H. hade för kort. tid sedan kommit hem från sjukhuset efter en genomgången svår operation. Han föreföll fullkomligt återställd och var strålande glad över att få fira sin 70-årsdag i familjens sköte och i gamla vänners sällskap Allt syntes sålunda vara väl beställt. Men endast några veckor senare måste han ånyo intagas på sjukhuset och underkasta sig ännu en operation, som icke medförde önskat resultat. Han bar sitt lidande utan knot, och den 11 maj 1943 korn den stilla döden med befrielsen.
Som make och far (tre välartade bara funnos i familjen) kom säkerligen Erik Herngård idealet mycket nära. Det låter sig knappast tänkas, att han efter hemkomsten sent på kvällen ifrån en arbetsdag, långt över normal längd, skulle ha visat tecken till dåligt lynne inom familjen. En utomstående fick ett starkt intryck av att det Herngårdska familjelivet var sällsynt harmoniskt och lyckligt.

Även som lärare var H. högt uppskattad av sina lärjungar. ‘‘Han var fin” lydde betyget från en av hans disciplar, och det var nog den allmänna meningen, som därmed kom till uttryck.
/Gustaf Setterlind.

Tillbaka...