Karin Du Rietz,
född 14 oktober 1766 på Sommenäs, död den 31 juli 1788 i Kungsbacka.

I Tiderums socken vid sjön Sommens östra strand ligger Sommenäs gamla säteri. Här bodde under 1700-talets senare hälft löjtnanten Carl Du Rietz, gift med friherrinnan Eva Christina Cronhielm. Löjtnant Carl Du Rietz hade börjat som volontär vid adelsfanan och slutat sin militära bana med titel och värdighet som löjtnant. Hans ställning i statens tjänst gav varken sysselsättning eller inkomst för underhållet av en talrik familj, varför han ägnade sig åt lantbruk och med stor klokhet skötte det fäderneärvda godset Sommenäs

Bland de talrika barnen utmärkte sig dottern Karin lika mycket för sin fägring som för sitt svärmiska och vilda sinnelag. Hon älskade att ströva omkring i skog och mark och kunde då sitta i timtal på en berghäll vid sjön Sommen eller ila som en hind genom skogssnåren. Detta förtörnade hennes föräldrar och väckte stor oro i ett hus, där var och en hade sina bestämda göromål och där allt skulle gå som ett urverk. Men ännu större blev uppståndelsen inom familjen, då modern en dag i fröken Karins gömmor påträffade en hel hop besynnerlig litteratur. Modern förstod att detta var upphovet till dotterns förvildning och Karin sattes genast i vävstolen, där det nya drällmönstret ansågs passande för att hålla henne på jorden. Till en början tycktes kuren lyckas, men en dag tystnade vävstolen. Då tystnaden blivit allt för lång undersöktes saken, och då var fågeln utflugen. Tjänstefolket sändes ut för att söka efter Karin och man fann henne stående på en klippkant vid sjön Sommen

Sedan fröken Karin återkommit till föräldrahemmet kände moderns vrede inga gränser. Under en skur av bannor låstes det arma offret in i sin kammare för att avvakta det straff föräldrarna skulle utdöma. Påföljande morgon fann man dock fönstret öppet och arrestanten var försvunnen. I hast samlades gårdens folk och underlydande och man genomsökte hela trakten men allt sökande var förgäves.

En afton något senare satt fröken Karins bröder, Carl Jakob och Gustav Du Rietz, i sitt rum på ladugårdslandet i Stockholm, då in genom dörren trädde systern Karin. Bröderna försökte föreställa henne det skamliga i hennes uppförande, hur hon bragt sorg och förtvivlan över sitt föräldrahem. Fröken Karin kunde inte förstå detta, utan ansåg att hon handlat fullt rätt och att hon aldrig frivilligt skulle återvända till föräldrarna. Bröderna bestämde dock att hon nästa dag skulle återsändas till Sommenäs, vilket också blev fallet. Knappt hade vagnen med rymlingen kommit till gården förrän vreden i synnerhet hos modern utbröt i hejdlös häftighet. Efter ett strafftal avkunnade fadern domen, som innebar att Karin skulle hålas fången på obestämd tid.

Så småningom återfick Karin sin frihet och kunde vandra i skog och mark. En dag gick hon som vanligt med sin korg på armen utåt skogen, och ingen märkte någonting särskilt förrän en vallflicka kom med hennes korg till gården. Bland sysakerna i korgen fann man en papperslapp på vilken Karin skrivit att hon för alltid lämnade sitt hem. Brev och budskickningar till vänner, grannar och bekanta blev resultatlösa. Karin var och förblev borta.

Några höstdagar 1787 vistades Gustav III på Drottningholms slott omgiven av sin vanliga, praktfulla uppvaktning. En morgon vandrade kungen tillsammans med generalen och hovmannen Gustaf Mauritz Armfelt genom slottsparken och skulle just passera en skyldrande vaktkarl, som med böljande lockar mera liknade en amorin än en gardist i kronans sold. Intresserad stannade kungen och tilltalade gardisten: "Vad heter du?" Den tilltalade förblev tyst på kungen fråga och fortsatte skyldra. På Armfelts uppmaning till gardisten att svara på kungens fråga föll gardisten på knä framför kungen och ropade: "Nåd, nåd!" Vid det häftiga knäfallet hade hatten fallit av gardistens huvud och de friserade lockarna böljade kring ett ansikte av stor skönhet. Kungen befallde nu att vaktposten skulle avlösas, varpå kungen medförde denne till sitt enskilda rum på slottet. Vid den därpå följande kungliga taffeln talades inte om annat än den intressanta upptäckt kungen gjort och huru inom hans garde gömt sig en ung skön flicka. Gardisten var identisk med Karin Du Rietz från Sommenäs, den olyckliga adelsfröken från sjön Sommens stränder.

Så snart Karin inför kungen avlagt sin bekännelse omhändertogs hon av hovfruntimren och förvandlades från gardist till en strålande ungmö. Vid en hovdams sida lämnade hon Drottningholms slott och inackorderades på en prostgård på Lovö. Aspiranter på en ung skön brud, som dessutom stod under kungens hägn, saknades inte. Som lämpligaste brudgum utsåg kungen sin bibliotekarie Erland Johan Paulin att bli Karins äkta man och försvarare. I samband med äktenskapet 1787, som gladde Karin, utnämndes Paulin till kyrkoherde i Kungsbacka och Hanhals regala pastorat, som just blivit ledigt

Karin Du Rietz avled dock i barnsäng strax efter att paret flyttat in i sitt nya hem, och hennes man och barn dog även de strax därefter.

Text hämtad från Du Rietz hemsida + Wikipedia.

Eftersom jag själv bor i Kungsbacka fann jag texten ”väldigt nära mig”.
Jag besökte snabbt Kungsbacka kyrka, vid torget, och
läste på tavlan över f d kyrkoherdar i Kungsbacka:

Jag hittade detta:

//B Herngård 2015
 

Tillbaka...